Då var vi en erfarenhet rikare...

Denna veckan har vi provat på att åka ambulans och även provat att bo på Beijing United Family Hospital. Måndag förmiddag gick jag till doktorn (till en filial till United Family som ligger på gångavstånd från vårt hus) med båda barnen. Framförallt var det Nellie jag ville kolla eftersom hon hade haft så mycket hosta de senaste dagarna. Doktorn sa att 90% av alla som söker hos dem nu söker för den här hostan och att det är något som går just nu. Han kollade även Morris, sa att han var lite irriterad i öronen (kanske öroninflammation på gång igen) men annars var allt OK. På eftermiddagen kommer jag hem från min kinesiska-kurs och Morris har blivit jättedålig. Inom loppet av en halvtimma från det jag kom hem så var han riktigt, riktigt dålig. Han andades väldigt ansträngt och var helt apatisk, ville bara ligga på min axel. När andningen vid något tillfälle blev ännu sämre så ringde vi efter en ambulans (eftersom vår chaufför redan var i stan för att hämta Joachim på jobbet). Morris återhämtade sig efter någon halvtimma (som tur var) men var fortfarande hängig. Ambulansen dök upp efter ca. 1 timme (tur att det inte var livshotande....) och ingen i ambulansen pratade engelska. Det var en chaufför och en doktor/sköterska (?). Både Morris och Nellie fick åka med i ambulansen så skulle vi möta upp Joachim på sjukhuset (han var förstås redan där och väntade). Det var verkligen en upplevelse att åka ambulans; först körde ambulansen vilse två gånger inne på River Garden (vårt bostadsområde) och sedan tog det ca. 45 minuter att åka till sjukhuset eftersom det var rusningstrafik och det är ingen - och då menar jag verkligen INGEN- som väjer för en ambulans med sirener och blåljus! T.om. cyklisterna körde lugnt vidare i ambulansfilen utan att väja trots att ambulansföraren ropade i en extern högtalare att de skulle flytta på sig. Fascinerande! Tur att Morris vid det här laget var piggare (han satt i ambulansen och sa: "tut-tut" hela tiden) annars hade jag förmodligen hoppat ur ambulansen och sparkat sönder både cyklisterna och deras cyklar i ren ilska och desperation.

Vi blev i alla fall inlagda på sjukhuset för Morris hade svår bronkit och öroninflammation. Vi fick stanna i två nätter och blev väldigt väl omhändertagna. Det kändes ungefär som att bo på ett medelklasshotellrum. Egen dusch med badrock, små flaskor med schampo, balsam och duschtvå, tandborste, tandkräm, kam etc. Rejäl frukost och tre-rätters lunch och middag. Dessutom fick vi välja själva utifrån ett ganska stort urval av rätter. Det här är för övrigt samma sjukhus som jag ska föda på i mars, så nu vet vi vad vi har att vänta i form av bekvämligheter - jag ser faktiskt fram emot att stanna där ett par dagar i mars också! Vid barnafödsel ingår tydligen manikyr och pedikyr också :-).

Hur som helst på onsdagen fick vi åka hem och Morris blev sakta bättre (vi medicinerar honom regelbundet var fjärde timme fortfarande). På fredagen blev han plötsligt betydligt sämre igen och vi åkte in till sjukhuset igen. Det visade sig att han utöver bronkiten och öroninflammationen hade åkt på magsjuka igen! Stackars lille pojken! Nu är det söndag och idag mår han mycket bättre. Han äter med god aptit igen så nu hoppas vi att han slipper åka på något mer.

Ja, så kan en vecka i Beijing också se ut :-). Vi hoppas förstås att vi slipper fler sådana.

Nu är det bara två veckor kvar till dagis stänger för jullov. Många familjer börjar snart att åka hem till sina hemländer för att fira jul. Vi stannar kvar i Beijing och ser istället fram emot att få besök av Anna och Rune som kommer hit över nyår.

Vårt hus i River Garden

Morris får medicin av pappa